Separationsångest

Ok. Ska köra lite background först. Som liten, född i iran och levde där tills jag var 5 så var det så att familjen var väldigt viktig. Man var tajta som fan. Din kusin var din bror, din farbror var din andra far osv.. Att sedan lämna allt och komma hit med en bror och mor startade den separationsångest jag bär på. Inte nog med det så kom man till kalla sverige, missförstå mig inte, jag älskar sverige men fyfan vad kallt det är. Det är t.om kallt en varm sommardag.

Hur är man då? Jo, antingen så drar man för sig att ens starta en relation för det enda man kan tänka på är den eventuella separation som kommer att uppstå och man tar avstånd så fort man kan..för jag vet att jag klarar inte av det.

Eller...så träffar man en tjej som man verkligen tror på..en som gör att allt är bra..en som ger dig intrycket av att vara underbar. En som är underbar. Sedan sakta men säkert börjar saker och ting gå åt helvete. En vanlig människa gör slut på skiten. Bryter det. Men det jag lider av är att antingen så startar du ingenting eller så startar du och håller den människan så jävla hårt...så jävla hårt att väldigt mycket får sopas under mattan..men inte det som hände igår..

Alla hanterar separationer på sitt sätt..Jag hanterar det med att låsa in mig och bryta med omvärlden i några veckor...tills den tunga och jobbiga ångesten som tynger ditt bröst bara försvinner en vacker dag..då vet du att det är dags. Andra går ut och ser till att träffa en ny så fort som möjligt för att fly den jobbiga situation som de befinner sig i vid en separation. Andra tar till alkoholför att fly verkligheten.

Det sägs att vi föds som en tom duk till en tavla som väntar på att målas..det som vi erfar och lär oss av i livet blir en del av den målning som sedan blir konstverket livet. Min tavla har sjunkit kraftigt i pris.

Om några år så kanske man sitter där och skrattar åt det som har varit. Min tavla är fin igen. Frågan är om du kommer göra det.